Ljudet av tågets bromsar skär genom den annars så tysta natten. Små gnistor sprakar längs rälsen under tågvagnarna när lokföraren desperat försöker få stopp på ekipaget. Det mörka, forsande vattnet breder ut sig trettio meter längre ner och rester av brofundament och tågräls skymtas vid älvens kanter, långt där nere. Det mesta av bron har det förrädiska vattnet redan slukat.

Bron är sprängd. Det fullsatta passagerartåget har bara några meter kvar till avgrunden. Farten är fortfarande för hög, de kommer inte hinna stanna. Tåget närmar sig kanten, meter för meter. Det finns ingen räddning. Tillsammans med alla sina passagerare störtar tåget rätt ner mot det iskalla vattnet. Vagn för vagn faller.

~

Det är bara drömmar. Precis som allt annat i Annie Millers liv är det bara en dröm. Trots den vetskapen kan hon inte skaka av sig bilden av det fallande tåget, som ytterligare en natt slukats av älven. Hon kan till och med föreställa sig de fruktansvärda skriken som måste fyllt kupéerna. Det känns så verkligt, nästan som om hon vore en av resenärerna.

Annie sätter sig långsamt upp i sängen. Lakanet är vått av svett och hon skäms över att pulsen är högre än normalt. Mardrömmarna borde upphöra snart, det har fru Adams sagt.

"Du håller på att bli vuxen, snart kommer du kunna slappna av och då upphör mardrömmarna."

Orden är inte speciellt hoppfulla. Inte för Annie.

Munnen är torr, men Annie vågar inte resa sig för att hämta vatten. Det sista hon vill göra är att väcka någon av de andra ur deras så viktiga sömn. Från den minsta barnsängen hörs små snarkningar. Trots att det är både trångt och varmt i rummet är Annie tacksam, för hade det inte varit för familjen Adams hade hon kanske fått tillbringat nätterna ute i den olidliga kylan.

Annie måste ha somnat om, för hon vaknar av att lilla Elisabeth envist knuffar på henne. Ett skarpt sken bländar Annie och reflexmässigt höjer hon en hand mot ljuskällan. Elisabeth håller ficklampan i ett krampaktigt grepp, som om den vore hennes sista källa till ljus. Kanske är hon rädd att någon av hennes bröder ska ta den ifrån henne.

"Mor säger att vi ska hämta vatten vid källan", upplyser Elisabeth likgiltigt.

Hennes kinder är insjunkna och blicken saknar livfullhet. Små ärr av gamla skador visar upp sig på flera ställen i ansiktet och hennes kropp är på tok för sliten för att vara elva år gammal.

"Jag ska bara klä på mig något", svarar Annie och låter filten glida av sin smala figur.

Elisabeth nickar och försvinner ut från det lilla sovrummet. Annie kliver i sina slitna jeans och drar den grå ylletröjan över huvudet. I köket är det tomt, så Annie konstaterar att Elisabeth redan har gått ut. Mycket riktigt så står hon utanför den knarrande ytterdörren med två stora hinkar i händerna.

Snön gnistrar i ljuset från den lilla byns hus. Kylan är bitande och får plåthinkarnas handtag att bli smärtsamma. Någon stal Annies vantar förra veckan och hon har inte haft möjlighet att få tag på några nya.

Elisabeth har dragit ner mössan så långt det går utan att den skymmer ögonen. De bruna lockarna studsar mot hennes rygg när hon pulsar fram i snön några meter framför Annie. Hon snubblar till och tappar greppet om den ena hinken som skramlande slår i en stor sten. Snabbt plockar hon upp hinken och vänder sig om. Ingen mer än Annie har sett det och hon ler mot Elisabeth. De är ensamma och ingen fara lurar bakom dem.

På något märkligt vis känns allt fridfullt. Som om ingenting ont någonsin hänt här. Det är som om solen smält bort allt hemskt, trots att det just nu är närmre tjugo minusgrader ute. Vintern håller dem i ett järngrepp. Dygnet runt. Året om.

Med fyra fyllda plåthinkar traskar de i uppförsbacke tillbaka till stugan. Elisabeth stannar för att vila ett flertal gånger och Annie försöker låta bli att se medlidsamt på henne, i vetskap om att Elisabeth avskyr det.

Elisabeth är den starkaste flickan Annie någonsin träffat, åtminstone tankemässigt. Elisabeth gnäller aldrig, säger vad hon tycker och tänker och vågar stå emot grupptrycket. Vilket i sin tur har resulterat i att hon inte har några vänner. Elisabeth försöker dölja hur hur mycket det tynger henne, men Annie lurar hon inte.

Inne i köket sprakar det hemtrevligt i vedspisen. Fru Adams steker ägg och kokar gröt. När Annie kommer in med sina hinkar stannar fru Adams upp mitt en rörelse och får en djup rynka i pannan.

"Godmorgon", hälsar Annie medan hon virar av sig den stickade halsduken. "Elisabeth kommer strax, hon matar katterna."

Fru Adams står fortfarande helt stilla. Ägget behöver vändas men det verkar hon inte lägga märke till. Eller också struntar hon i det.

"Hur är det? Känner du dig sjuk?" frågar Annie som förstår att något är fel.

Inte heller nu kommer det något svar. Fru Adams står bara där vid spisen, med stekspaden i ett slappt grepp i handen. Det skramlar till när den faller till golvet. Äggen fräser och fru Adams brister ut i gråt. Den långa och kraftiga gestalten ser genast liten och klen ut. Det långa håret hänger som mörka gardiner vid det sorgsna ansiktet.

Annie drar ut en stol och sätter sig vid köksbordet. Hon ser oroligt på kvinnan vid spisen, känner sig handfallen. Kanske borde hon vända äggen innan de förvandlas till kolbitar, lite bränt går trots allt att äta.

Små lätta steg avslöjar Elisabeths ankomst till köket. Flickan stannar upp mitt i ett steg och ser med gapande mun på sin mor. Hennes underläpp börjar darra. Den rädda blicken sveper mellan Annie och fru Adams.

"Vad har hänt?" frågar Elisabeth med sprucken röst.

Fru Adams vänder sig om, ser rakt på sin enda dotter. De förenas i en stor kram och snyftningar hörs från dem båda. Annie får också lust att gråta, av den simpla anledningen att hon inte hör hemma här. Aldrig tidigare har det varit så tydligt som nu. Hon är inte en familjemedlem. Ingen man delar sin sorg med.

Tillsammans med en dålig magkänsla lämnar Annie köket. Hon klarar inte av stämningen där inne, speciellt inte när hon inte får vara inkluderad. Magen kurrar, men hon har redan förstått att det inte kommer bli någon frukost.

Fundersam och ledsen slår hon sig ner på bänken i hallen, som angränsar till köket. Hon kan fortfarande höra snyftningarna och låga mummel. Nyfikenhet kan vara både en fin och ful egenskap, det har Annie lärt sig. I det här läget, när Annie reser sig upp och ställer sig precis vid dörrposten för att höra bättre, hamnar den garanterat i det negativa facket. Men om fru Adams hade släppt in henne i sin känslomässiga sfär hade hon inte behövt tjuvlyssna. Annie har kämpat för att bli en riktig del av familjen. Det är inte hennes fel att den drömmen inte går i uppfyllelse.

"Vad kommer hända nu?" frågar Elisabeth.

"Vi kommer klara det här", svarar fru Adams med en inte så övertygande röst.

"Jag vill att han kommer hem nu." Det är nog första gången Annie hör Elisabeths gnälliga ton.

"Han kommer inte göra det."

Annie vill luta sig fram så hon kan se dem. Kramas de? Ser de fientligt på varandra? Annie föreställer sig att de står med ett avstånd till varandra, en vaksam meter.

"Varför inte?"

"Elisabeth, far är död. Döda människor kommer inte hem."

Elisabeth brister ut i en hejdlös gråt. Det skär i Annies hjärta, hon vill rusa in och ta henne i sin famn, men fötterna har frusit fast i trägolvet.

"Du kan inte veta det med säkerhet", protesterar Elisabeth mellan snyftningarna.

"Ingen överlever en sån tågolycka", svarar fru Adams tonlöst. Som om det bara var ett konstaterande som inte betyder något.

Annie känner hur bröstkorgen stramas åt, gör det svårt att andas ordentligt. Minnesbilder flashar förbi, samtidigt som framtiden flimrar. Ingenting är längre självklart.