Att skapa spännande karaktärer är något av det roligaste med att skriva berättelser. Att skapa sin egen karaktär gör att man som författare får ett speciellt band till denna fiktiva figur eftersom man får följa dennes resa.

När man läser en bok kommer man att mötas av en mängd olika karaktärer. Dessa tillsammans utgör textens persongalleri. Oftast delas karaktärerna in i två övergripande kategorier - huvudkaraktärer och bikaraktärer. Dessa tillsammans och deras sätt att reagera i olika situationer är vad som för berättelsen framåt.

Huvudkaraktären är ofta lätt att identifiera när man läser, men vilka är då bikaraktärerna och vad är deras uppgifter? Jo, bikaraktärerna är alla de karaktärer som finns runtom huvudkaraktären. Deras jobb är att framhäva huvudkaraktärens ambitioner och egenskaper så att handlingen förs framåt. Ofta har de en stark egenskap (till exempel elakhet), medan huvudkaraktären har flera.

Låt oss nu prata om lite olika typer av karaktärer.

Protagonisten i en berättelse är vanligtvis huvudpersonen. Ofta gestaltas denna person som en hjältefigur och har ett tydligt mål som för handlingen framåt. Målet kan vara i stort sett vad som helst, till exempel att rädda någon, vara tillsammans med sin stora kärlek eller något så spännande som hämnd.

Protagonister är ofta väl beskrivna och har många egenskaper som gör dem minnesvärda för läsaren.

Mary Sue är någon man ska akta sig för när man skriver en huvudkaraktär. Mary Sue är en karaktär som beskrivs vara orealistiskt perfekt. För snygg, för smart, för omtyckt av alla. En karaktär helt utan brister eller lik i garderoben är inte kul att läsa om eftersom denna typ av person INTE FINNS. Nu säger jag inte att det är fel att skriva om en karaktär som av alla andra anses vara vacker, men ge då denna person några fel som gör den mänsklig. Kanske psykisk ohälsa eller en mörk hemlighet?

Hur skriver man då en minnesvärd protagonist? Mitt bästa tips är att ge denna brister, inre konflikter och sorg. På så sätt kan man som läsare sympatisera med karaktären eftersom den blir mänsklig. Sedan är det kul att läsa om en karaktär som är dynamisk. En dynamisk karaktär genomgår en förändring genom berättelsens gång och det är väldigt roligt att som läsare följa en karaktärs utveckling från första till sista sidan. Kanske har denne gått från att vara god till ond?

Antagonisten är protagonistens motståndare - skurken. Denne har ett tydligt mål (oftast något ondskefullt) som helt går emot protagonistens ambitioner. Därför är det vanligtvis protagonistens jobb att stoppa antagonisten.

När man skriver en antagonist är det viktigt att man gör den trovärdig. Varför väljer denna personen att vara ond? Kan det bero på trauma? Hämndlystnad? Kanske en inre konflikt eller en längtan efter makt? Hur som helst väljer ingen att göra onda saker utan anledning.

En annan intressant aspekt att ha i åtanke när man skriver antagonister är att de också är människor. Varför inte presentera något som gör att läsaren sympatiserar en aning med dem? Kanske lider denna onda gestalt av en inre sorg eller saknad efter någon den förlorat?

Mentorns uppgift är att vägleda huvudkaraktären under sin resa. Deras tydligaste karaktärsdrag är oftast vishet och de sitter ofta på år av erfarenhet. Ofta gestaltas mentorn som en äldre man med grått hår eftersom detta är ett kännetecken för visdom. Hur som helst kan en mentor ta sig an vilken form som helst så var inte rädd för att tänka utanför boxen!

För att göra en mentor intressant kan man ge denna några lik i garderoben som får huvudkaraktären att tvivla på sin mentors trovärdighet. Inte ens den klokaste har ett fläckfritt förflutet!

I böcker och på tv ser vi massor av mentorer som vägleder våra protagonister på sina resor, men har ni tänkt på att mentorn vid något tillfälle ofta dör? Detta är ett genialiskt drag av författare eftersom huvudkaraktären då ställs inför en stor kritiskt händelse som får den att tvivla på huruvida denne ska klara av att nå sitt mål eller inte. Det tvingar karaktären att ta sig i kragen och finna styrka i sig själv, samtidigt som den plågas av minnena av sin mentor.

Låt oss inte glömma MacGuffin. Då kanske ni undrar, vem är nu detta? Faktum är att det inte behöver vara en vem utan kan lika väl vara ett vad. MacGuffin är en person, ett föremål eller en händelse som är nödvändig för att kicka igång protagonistens jakt på sitt mål. MacGuffin driver på handlingen och finns i någon form i allt vi läser.

Ett exempel på en MacGuffin är Ringen i Sagan om ringen. Den ger Frodo en anledning att lämna tryggheten i Fylke och ge sig av på sin farliga resa.

Något som är väldigt roligt och praktiskt är karaktärsblad. Genom att använda dig av karaktärsblad där du samlar ihop bakgrundsinformation om dina karaktärer kan du enkelt påminna dig själv om hur din karaktär fungerar och vad det är den jobbar mot.

Detta är den mall för karaktärsblad jag använder. Jag har gjort den själv och vill ni använda den är det fritt fram!

När man beskriver hur en karaktär ser ut är det lätt hänt att man mest rabblar upp hårfärger och kläder - något som gör texten tråkig att läsa. Försök istället att väva in beskrivningen av karaktärens utseende i texten för att få ett bättre flyt.

ex. 1
När Sanna vaknade satte hon sig framför sminkbordets spegel och började sminka sig. Hon hade brunt hår och gröna ögon. Hon var trött.

ex. 2
Sanna slog sig ner vid sitt rangliga sminkbord och tittade på sig själv genom bordspegelns reflekterande glas. Tröttheten hängde i hennes gröna ögon och hennes nötbruna hår var trassligt som ett nässelsnår efter en dålig natts sömn. Hon var så seg att hon nästan inte orkade hålla i sminkborsten när hon försökte täcka över de mörka ringarna under hennes ögon.

I exempel 1 ger vi en hastig förklaring om hur Sanna ser ut och att hon är trött. I exempel 2 ser vi däremot hur beskrivningen av hennes utseende vävs in i texten på ett helt annat sätt samtidigt som vi förmedlar att Sanna är trött utan att behöva skriva Sanna var trött. Istället förmedlar vi det genom att inofficiellt förklara hennes utseende och hennes sätt att vara på.