Vera hated how proper and perfect the funeral had to be. She hated the fact that it was big, big like a party, for her oldest brothers death. She hated that she had to stand in the front, while everyone paid more attention to her and her brother rather then the service for Erik. She hated that he was dead. She hated him for going too fast. She hated that stupid car. She hated everything.

Vera and Wilhelm had to walk after the casket, hand in hand, slowly and painfully. They moved slow, too slow. Life was moving too slow, the day just as worse. She wanted it to pass, wanting to go home. No, not home, but somewhere alone. She wanted to lay still, listening to her own heart. She wanted to ignore everyone's messages.

She just wanted to be completely still.

Vera finished setting up the forks at the table while her father and brother placed the food portions along the four seats. The space next to Vera empty. The Queen walked in when the pair were seated. "I was thinking, well, tomorrow, if you feel like it, if it feels okay, you could sit in on the morning meeting and learn how it works."

Vera looked at her mother, speaking to Wilhelm. He blinked. "Sure."

"Good." their father smiled.

For the first time, Vera was quiet.

"We could also talk about your school situation. I thought that maybe it would be good for Wilhelm to return to Hillerska, a familiar environment." their father looked to his wife as she took a seat. Vera meet eyes with her brother from across the table before they drew them away from the other.

"Just to think I have- Ever since I was born, I know I would inherit the Crown from Dad. But I had time to prepare myself. And so did... Erik." their mother spoke, sat at the end of the table and faced Wilhelm. "But now you're going to succeed me. You and your future children."

Wilhelm side eyed her. "And Vera?"

The Queen didn't even bother to look her daughters way as she spoke of her. "Well, Vera understand more. She had shadowed me for quite some time. She wouldn't, well-"

She then looked to Vera finally. "I'm sorry, darling, but it is just different when they look to the prince and the princess."

"Can't believe you finally noticed." Vera mumbled. Her father placed a hand on her back in a way to tell her it was not the time.

"So, it's really important that you will be a role model." the Queen continued on to Wilhelm. "No more mistakes. And you will be compared to Erik in every step you take."

She then looked down, putting the first bite of food instead her mouth.

"I already am." Wilhelm spoke, looking down at his food. "I always have been."

Their mother let out a cry, spitting her food into her napkin and raising to her feet, mumbling an apology, then leaving.

"Do you feel alone?" Vera asked Wilhelm on their ride back to school later that week. They hadn't spoken much, sometimes laying in each other's presence, but that had been all. "I know that we are in the same place now. But, I know I'm not the greatest role model as Erik was."

Wilhelm looked to her. "We're held on the same accountability now. I don't know what i'm doing. You have to teach me."

Vera swallowed. "I will. But, it's different for me then it is you. Like mother said."

"I know." Wilhelm looked at her, the school coming into view.

"But, i've watched Erik some, and I can try." Vera swallowed, feeling drowned in pure guilt. "I'm sorry."

Wilhelm looked to her. "It isn't your fault that you're treated differently because you'll be Queen instead of King."

Vera looked down, though he was right, it hadn't eased any guilt she was feeling for not being able to teach him the same rules and expectations Erik would have.

The entire school had either formed a line down the hallway, or were sat in the hall. Vera and Wilhelm walked together, keeping their eyes away. August and Felice were waited at the end, nearest the walk way. August grabbed Wilhelm first, pressing their foreheads together in love and support. Felice then had welcomed him with a hug and gentle smile.

August had hugged Vera gently. "I'm sorry, Vera."

She didn't wanna talk, but she squeezed him tighter as a thank you. Felice went to hug Vera, but the blonde simply turned away, walking into the hall before Wilhelm had. She was not supposed to, she was to let him walk first, yet she did anyways. Wilhelm was the one that was needed to talk, but Vera was needed to sit up straight, to keep her head high, to show the world that she was still okay, that all her important duties were still in line.

The choir walked out when the pair sat, Wilhelm body guards behind them. Vera had asked her mother once why she never had to have them like Erik had, considering she was to be queen of Sweden one day, because she hadn't had an older sister to take the place. The Queen had applied blush to her cheeks and told her that until she had been on her death bed, that Vera was not needed to make the big decision yet.

That had been code for 'you do not need security because you'll only need to appear a certain way while your brothers speak over and for you.'

The song began, Simon singing. "So you say, all you want to be in remembered."

As if matters couldn't be worse, they had to sing a heartbreaking song just to remind her once more that her brother was dead. Vera clinched her jaw tightly, shutting her eyes. She couldn't cry, she'd already cried at the funeral, that had been enough. She held her breath, blinking violently to stop herself from letting the salt water from her eye sockets drop. "Let me make you go down in history, baby. Let me write you-"

"I'm so sorry." Vera had whispered to Wilhelm quickly, her guilt already bad, now simply just worse as she rose to her feet and hurried from the hall quicker then she even knew her legs would take her. Horrible. Horrible sister. Horrible princess. Horrible for leaving your brother to be held even more responsible then he already was. Horrible princess for not keeping your ground and showing everyone that you had it together. Horrible for breaking the one rule that was so much more important than the rest.

Princesses don't cry.

•

kylie speaks

WYA BFS?!?

Vera hatade hur ordentlig och perfekt begravningen måste vara. Hon hatade det faktum att det var stort, stort som en fest, för hennes äldsta bröder död. Hon hatade att hon var tvungen att stå framme, medan alla uppmärksammade henne och hennes bror snarare än tjänsten för Erik. Hon hatade att han var död. Hon hatade honom för att han gick för fort. Hon hatade den dumma bilen. Hon hatade allt.

Vera och Wilhelm var tvungna att gå efter kistan, hand i hand, långsamt och smärtsamt. De rörde sig långsamt, för långsamt. Livet rörde sig för långsamt, dagen lika värre. Hon ville att det skulle gå och ville gå hem. Nej, inte hemma, men någonstans ensam. Hon ville ligga still och lyssna på sitt eget hjärta. Hon ville ignorera allas meddelanden.

Hon ville bara vara helt stilla.

Vera slutade ställa in gafflarna vid bordet medan hennes far och bror placerade matdelarna längs de fyra sätena. Utrymmet bredvid Vera tomt. Drottningen gick in när paret satt. "Jag tänkte, i morgon, om du känner för det, om det känns okej, kan du sitta på morgonmötet och lära dig hur det fungerar."

Vera tittade på sin mamma och pratade med Wilhelm. Han blinkade. "Säker."

"Bra."deras far log.

För första gången var Vera tyst.

"Vi kan också prata om din skolesituation. Jag tänkte att det kanske skulle vara bra för Wilhelm att återvända till Hillerska, en bekant miljö."deras far såg till sin fru när hon tog plats. Vera möter ögonen med sin bror från hela bordet innan de drog dem bort från den andra.

"Bara för att tro att jag har gjort det - ända sedan jag föddes, vet jag att jag skulle ärva kronan från pappa. Men jag hade tid att förbereda mig. Och det gjorde det... Erik."deras mor talade, satt i slutet av bordet och mötte Wilhelm. "Men nu ska du lyckas mig. Du och dina framtida barn."

Wilhelm-sidan tittade på henne. "Och Vera?"

Drottningen brydde sig inte ens om att se sina döttrar när hon talade om henne. "Tja, Vera förstår mer. Hon hade skuggat mig ganska länge. Hon skulle inte, ja- "

Hon tittade sedan till Vera äntligen. "Jag är ledsen, älskling, men det är helt annorlunda när de ser till prinsen och prinsessan."

"Kan inte tro att du äntligen märkte det."Vera mumlade. Hennes far placerade en hand på ryggen på ett sätt att säga att det inte var dags.

"Så det är verkligen viktigt att du kommer att vara en förebild."drottningen fortsatte till Wilhelm. "Inga fler misstag. Och du kommer att jämföras med Erik i varje steg du tar."

Hon såg sedan ner och satte den första matbiten istället munnen.

"Jag är redan."Wilhelm talade och tittade ner på sin mat. "Jag har alltid varit det."

Deras mamma släppte ett gråt, spottade maten i servetten och höjde sig upp för hennes fötter, mumlade en ursäkt och lämnade sedan.

"Känner du dig ensam?"Frågade Vera Wilhelm på sin resa tillbaka till skolan senare samma vecka. De hade inte talat så mycket, ibland lagt i varandras närvaro, men det hade varit allt. "Jag vet att vi är på samma plats nu. Men jag vet att jag inte är den största förebilden som Erik var."

Wilhelm såg till henne. "Vi har samma ansvar nu. Jag vet inte vad jag gör. Du måste lära mig."

Vera svalde. "Jag ska. Men det är annorlunda för mig då är det du. Som mamma sa."

"Jag vet."Wilhelm tittade på henne, skolan kom i sikte.

"Men jag har sett Erik några, och jag kan prova."Vera svalde och kände sig drunknad av ren skuld. "Jag är ledsen."

Wilhelm såg till henne. "Det är inte ditt fel att du behandlas annorlunda eftersom du kommer att bli drottning istället för kung."

Vera såg ner, även om han hade rätt, det hade inte lett till någon skuld hon kände för att hon inte kunde lära honom samma regler och förväntningar som Erik skulle ha.

Hela skolan hade antingen bildat en linje längs korridoren eller satt i hallen. Vera och Wilhelm gick tillsammans och höll ögonen borta. August och Felice väntade i slutet, närmast gångvägen. Augusti grep Wilhelm först och pressade pannorna i kärlek och stöd. Felice välkomnade sedan honom med en kram och ett mjukt leende.

Augusti hade kramat Vera försiktigt. "Jag är ledsen, Vera."

Hon ville inte prata, men hon pressade honom hårdare som ett tack. Felice gick för att krama Vera, men blondinen vände sig helt enkelt bort och gick in i hallen innan Wilhelm hade gjort det. Hon skulle inte, hon skulle låta honom gå först, men hon gjorde ändå. Wilhelm var den som behövdes för att prata, men Vera var nödvändig för att sitta rakt upp, för att hålla huvudet högt, för att visa världen att hon fortfarande var okej, att alla hennes viktiga uppgifter fortfarande var i linje.

Kören gick ut när paret satt, Wilhelm kroppsvakter bakom dem. Vera hade frågat sin mamma en gång varför hon aldrig behövde ha dem som Erik hade, med tanke på att hon skulle bli drottning av Sverige en dag, eftersom hon inte hade haft en äldre syster att ta platsen. Drottningen hade applicerat rodnad på kinderna och berättade för henne att tills hon hade varit på sin dödsäng, att Vera inte behövdes för att fatta det stora beslutet ännu.

Det hade varit kod för "du behöver inte säkerhet eftersom du bara behöver visas på ett visst sätt medan dina bröder talar om och för dig.'

Låten började, Simon sjöng. "Så du säger, allt du vill komma ihåg."

Som om saker inte kunde vara värre, var de tvungna att sjunga en hjärtskärande låt bara för att påminna henne ännu en gång om att hennes bror var död. Vera klädde fast käken hårt och stängde ögonen. Hon kunde inte gråta, hon grät redan vid begravningen, det hade räckt. Hon höll andan och blinkade våldsamt för att hindra sig själv från att låta saltvattnet från ögonuttagen sjunka. "Låt mig få dig att gå ner i historien, baby. Låt mig skriva dig-"

"Jag är ledsen."Vera hade viskat till Wilhelm snabbt, hennes skuld redan dålig, nu helt enkelt bara värre när hon stod upp och skyndade sig snabbare från hallen då hon till och med visste att hennes ben skulle ta henne. Hemsk. Hemsk syster. Hemsk prinsessa. Hemsk för att lämna din bror att hållas ännu mer ansvarig än han redan var. Hemsk prinsessa för att inte hålla marken och visa alla att du hade det tillsammans. Hemskt för att bryta den regeln som var så mycket viktigare än resten.

Prinsessor gråter inte.