"Hi, Wilhelm." Felice greeted the boy as the pair came to the saved seats at the table she shared with her mother, Sara, Simon, and their mother.

"Hi, Felice." he gave her a smile.

"Vera, I missed you today." Felice gave her a grin. "You ran off quickly after class."

Vera forced a smile. "I wanted to... call my mother and tell her I missed her."

"Oh, how sweet." Felices mother gave her a small smile.

"Momma, this is Wilhelm." Simon cleared his throat to introduce the two after they were accepted to sit down. "Wilhelm, this is Momma. I mean Linda."

"Hello, Linda. Wilhelm." the prince smiled, shaking her hand. "Pleasure to meet you."

"Nice to me you too." she smiled. Vera bit the inside of her mouth, waiting for someone to introduce her like they had him, just like she had waiting for Felice to greet her after she did Wilhelm.

"And Vera." Sara spoke up when she realized no one else would do it. "Vera, my mother, Linda."

The blonde reached across Wilhelm to shake her hand. "Sara talks about you all the time. So nice to meet you."

"Oh, you too." she smiled, sweetly. "Apparently i'm the only one here who doesn't know anybody."

A chuckle went across the table before Willie smiled. "Now you do."

"You become like family here." Felices father reassured her.

"So true. Do you still ride, Wilhelm?" Smysan asked the prince with a smile.

"Occasionally. I'm on the rowing team now." he nodded to her as the waitress refilled his glass of water.

"Yes, of course, just like Erik was." she smiled knowingly at him.

Simon noticed the way the parents, and even Felice, seemed to simply brush Vera to the side as much as they could. He watched her, seeing as though she kept forcing a smile but it had been clear she wanted to be anywhere but here. "Vera."

They had never even spoken outside of the one time in class when he pretty much shamed her for talking about Wellfare. Vera blinked, her eyes flickered toward Wilhelm before back to the boy. "Yes, Simon?"

"I saw you at the stables." he nodded his head, twisting his fork. "I was personally wondering if you we interested in horses."

His tone made her smile, because it had been so clear that he was shaming everyone around the table for ignoring her presence.

Vera tried not to grin as she spoke. "No, I just go to keep Sara and Felice company."

"Sara rides." Linda nodded with a grin toward her daughter across the table. Vera snuck a grin toward Simon as he gave her a subtle wink.

"Oh, you do? How nice." Felices father gave her a kind smile with a nod.

"What kind of horse do you have?" Smysan looked past Simone to ask her.

"I don't have my own. I ride Rousseau." Sara spoke honestly.

Felice looked over at her in a minor panic.

"I see. So you ride Felice's horse?" the blonde woman went on in questioning, though it was obvious.

"Ugh, well, I ride Rousseau." Felice smiled to save herself quickly.

Sara stared off a second. "Uh, I ride him every morning and almost every evening. I clean his box, I feed him. I ride him."

An awkwardness fell upon the table, Felices mother giving a slight look of disbelief to her daughter. Vera looked in Sara's direction with wide eyes.

"But why are you riding Rousseau?" Poppe asked Sara after her extravagant out burst.

"Because Felice doesn't want to." Sara simply said.

"Sara." Vera whispered to her, getting her attention and shaking her head at her immediately.

"Felice." Smysan blinked violently at her daughter.

Felice dropped her fork. "Excuse me."

Vera watched in worry as she left, sharing a look with Wilhelm as he nodded, standing to his feet to follow her. "Excuse me."

Simon spoke a sentence to Sara in Spanish. Vera sat alone at the end of the table without her brother, she gave a clear of her throat as she looked upon everyone. "Refills?"

Felice hadn't returned to the table, Vera had escaped to check on her when everyone began to leave. As she got closer to her dorm, she heard Madison's voice first. "I just don't understand. He really said he didn't mean it in that way? You kissed him."

Vera waited outside of the door, not wanting to intrude in the conversation.

"I feel so stupid." Felice admitted, it sounded like she was crying. "I just thought- I thought it was going okay. We've gotten close, he's been so nice to me. I even befriended Vera to show I could get along well with his family and they liked me too."

Vera's face fell when she listened in on her. Felice was crying again, and it was clear Madison had went to comfort her. Vera felt sick, like she wanted to puke. Felice, the same Felice who helped her get back at her ex and the only person that had seen her without looking perfect as her mother insisted she did. Her eyes watered, terribly, but she shook her head quickly.

"You're fine." Vera whispered to herself, pressing her fingers to her eyes. Vera looked up to stop herself from crying, taking an inhale and heading out of the girls dorms immediately.

Willie had texted and said he'd be going home with Simon for the weekend, which she replied to by saying she was also going home with a friend. He reminded her to take her medicine, getting ignored as Vera walked down the steps. A smile spread across her face when she saw Henry.

"I spoke to Alexander's parents, they're letting him come tomorrow." the boy smiled as she approached. He pulled the door open for her. "Your ride, Jane Morrison."

Vera smiled at him, going to get in before her name rung. Turning, Vera saw the Headmistress looking her way. Vera cleared her throat, giving Henry her bag as she approached her. "Hello, Headmistress."

"Hi, Vera." she gave a sad smile. "You'll have to come with me."

"Have I done something wrong?" Vera gave a concerned look.

"No, you're brother will join us." she encouraged her to follow. Vera sent a worried look to Henry over her shoulder as his face fell slightly. The Headmistress brought Vera to her office, where she stood a few minutes until Wilhelm joined her.

"Vera. What's going on?" he gave her a weird look. Vera shook her head in confusion herself. "Have we done something wrong? Or is any-"

He was cut off by the phone ringing. Vera stood up again, pressing into her brothers side as her heart raced. Something wasn't right, she could feel it, but not being able to place what it had been. The Headmistress picked up the phone. "Yes, they are here."

She put it on speaker, pushing the phone toward the pair as Vera cleared her throat. "Vera and Wilhelm speaking."

"It's your mother." the queens voice came through the speaker.

"Hi." Wilhelm greeted her. "What's the matter?"

Vera gripped the table harshly as she listened to her mothers breathing over the phone. "Wilhelm, Vera. It's-it's Erik."

"What's happened to Erik?" Vera asked quickly, her hand pulled the phone closer as if it would help anything.

The queen took a breath. "He-he was going too fast and lost control. He was in a car accident."

"Is he alright?" Vera questioned on, taking deep breaths as her heart got faster and faster.

"Wil-Wilhelm. Vera. Erik is dead."

•

kylie spokes

homegirl just wanted
to spend the weekend
with her boyfriends and
her bro had to go off and
get himself killed. smh, erik.

"Hej Wilhelm."Felice hälsade pojken när paret kom till de räddade sätena vid bordet som hon delade med sin mamma, Sara, Simon och deras mamma.

"Hej, Felice."han gav henne ett leende.

"Vera, jag saknade dig idag."Felice gav henne ett flin. "Du sprang snabbt efter klassen."

Vera tvingade ett leende. "Jag ville... ring min mamma och berätta för henne att jag saknade henne."

"Åh, hur söt."Felices mamma gav henne ett litet leende.

"Momma, det här är Wilhelm."Simon rensade halsen för att introducera de två efter att de accepterades att sitta ner. "Wilhelm, det här är mamma. Jag menar Linda."

"Hej Linda. Wilhelm."slog prinsen och skakade handen. "Nöje att träffa dig."

"Trevligt för mig du också."hon log. Vera bitade insidan av munnen och väntade på att någon skulle presentera henne som om de hade honom, precis som hon hade väntat på att Felice skulle hälsa henne efter att hon gjorde Wilhelm.

"Och Vera."Sara talade upp när hon insåg att ingen annan skulle göra det. "Vera, min mamma, Linda."

Blondinen räckte över Wilhelm för att skaka handen. "Sara pratar om dig hela tiden. Så trevligt att träffa dig."

"Åh du också."hon log sött. "Tydligen är jag den enda här som inte känner någon."

En skratta gick över bordet innan Willie log. "Nu gör du det."

"Du blir som familj här."Felices far lugnade henne.

"Så sant. Rider du fortfarande, Wilhelm?"Smysan frågade prinsen med ett leende.

"Occasionally. Jag är på roddlaget nu."han nickade till henne när servitrisen fyllde sitt glas vatten.

"Ja, naturligtvis, precis som Erik var."hon log medvetet mot honom.

Simon märkte hur föräldrarna, och till och med Felice, tycktes helt enkelt borsta Vera åt sidan så mycket de kunde. Han såg henne, som om hon fortsatte att tvinga ett leende men det hade varit tydligt att hon ville vara var som helst men här. "Vera."

De hade aldrig ens pratat utanför en gång i klassen när han ganska skämde henne för att prata om Wellfare. Vera blinkade, hennes ögon flimrade mot Wilhelm innan tillbaka till pojken. "Ja, Simon?"

"Jag såg dig vid stallen."han nickade med huvudet och vred sin gaffel. "Jag undrade personligen om du är intresserad av hästar."

Hans ton fick henne att le, för det hade varit så tydligt att han skämde alla runt bordet för att ha ignorerat hennes närvaro.

Vera försökte inte grina när hon talade. "Nej, jag går bara för att hålla Sara och Felice sällskap."

"Sara åker."Linda nickade med ett flin mot sin dotter tvärs över bordet. Vera snuckade ett flin mot Simon när han gav henne en subtil blinkning.

"Åh, det gör du? Vad trevligt."Felices far gav henne ett snällt leende med en nick.

"Vilken typ av häst har du?"Smysan såg förbi Simone för att fråga henne.

"Jag har inte min egen. Jag rider på Rousseau."Sara talade ärligt.

Felice tittade på henne i mindre panik.

"Jag förstår. Så du rider på Felices häst?"den blonda kvinnan fortsatte i förhör, även om det var uppenbart.

"Ugh, jag rider på Rousseau."Felice log för att rädda sig snabbt.

Sara stirrade en sekund. "Uh, jag rider honom varje morgon och nästan varje kväll. Jag rengör hans låda, jag matar honom. Jag rider honom."

En besvärlighet föll på bordet, Felices mamma gav en liten titt på vantro till sin dotter. Vera tittade i Saras riktning med breda ögon.

"Men varför rider du på Rousseau?"Poppe frågade Sara efter att hennes extravaganta brast.

"Eftersom Felice inte vill."Sade Sara helt enkelt.

"Sara."Vera viskade till henne, fick henne uppmärksamhet och skakade på huvudet omedelbart mot henne.

"Felice."Smysan blinkade våldsamt mot sin dotter.

Felice tappade sin gaffel. "Ursäkta mig."

Vera såg i oro när hon lämnade och delade en titt med Wilhelm när han nickade och stod för hans fötter för att följa henne. "Ursäkta mig."

Simon talade en dom till Sara på spanska. Vera satt ensam i slutet av bordet utan sin bror, hon gav en klar hals när hon såg på alla. "Fyllningar?"

Felice hade inte återvänt till bordet, Vera hade rymt för att kontrollera henne när alla började lämna. När hon kom närmare sin sovsal hörde hon Madisons röst först. "Jag förstår bara inte. Han sa verkligen att han inte menade det på det sättet? Du kysste honom."

Vera väntade utanför dörren och ville inte göra intrång i konversationen.

"Jag känner mig så dum."Felice medgav att det lät som om hon grät. "Jag tänkte bara - jag trodde att det gick okej. Vi har kommit nära, han har varit så trevlig mot mig. Jag blev till och med vän med Vera för att visa att jag kunde komma bra med hans familj och de gillade mig också."

Veras ansikte föll när hon lyssnade på henne. Felice grät igen, och det var tydligt att Madison hade tröstat henne. Vera kände sig sjuk, som om hon ville kissa. Felice, samma Felice som hjälpte henne att komma tillbaka till sitt ex och den enda personen som hade sett henne utan att se perfekt ut som hennes mamma insisterade på att hon gjorde. Hennes ögon vattnade fruktansvärt, men hon skakade snabbt på huvudet.

"Du mår bra."Vera viskade till sig själv och pressade fingrarna mot ögonen. Vera tittade upp för att hindra sig själv från att gråta, ta en inandning och gå ut ur flickors sovsalar omedelbart.

Willie hade smsat och sagt att han skulle åka hem med Simon i helgen, vilket hon svarade på genom att säga att hon också skulle åka hem med en vän. Han påminde henne att ta hennes medicin och blev ignorerad när Vera gick nerför trappan. Ett leende spriddes över ansiktet när hon såg Henry.

"Jag pratade med Alexanders föräldrar, de låter honom komma imorgon."pojken log när hon närmade sig. Han drog upp dörren för henne. "Din resa, Jane Morrison."

Vera log mot honom och skulle komma in innan hennes namn gick. Vera såg huvudminnan se sig. Vera rensade halsen och gav Henry sin väska när hon närmade sig henne. "Hej, huvudmästare."

"Hej, Vera."hon gav ett sorgligt leende. "Du måste följa med mig."

"Har jag gjort något fel?"Vera tittade på en bekymrad titt.

"Nej, du är bror kommer att gå med oss."hon uppmuntrade henne att följa. Vera skickade en orolig blick till Henry över hennes axel när hans ansikte föll något. Rektor förde Vera till sitt kontor, där hon stod några minuter tills Wilhelm gick med henne.

"Vera. Vad pågår?"han såg henne konstigt ut. Vera skakade huvudet i förvirring själv. "Har vi gjort något fel? Eller är någon-"

Han stängdes av när telefonen ringde. Vera stod upp igen och pressade in i sina bröders sida när hennes hjärta tävlade. Något var inte rätt, hon kunde känna det, men inte kunna placera vad det hade varit. Huvudminnan tog upp telefonen. "Ja, de är här."

Hon satte den på högtalaren och tryckte telefonen mot paret när Vera rensade halsen. "Vera och Wilhelm talar."

"Det är din mamma."drottningens röst kom genom högtalaren.

"Hej."Wilhelm hälsade henne. "Vad är problemet?"

Vera grep hårt på bordet när hon lyssnade på sina mödrar som andades via telefon. "Wilhelm, Vera. Det är Erik."

"Vad har hänt med Erik?"Frågade Vera snabbt, hennes hand drog telefonen närmare som om det skulle hjälpa någonting.

Drottningen tog andetag. "Han-han gick för fort och tappade kontrollen. Han var i en bilolycka."

"Är han okej?"Vera ifrågasatte och tog djupa andetag när hennes hjärta blev snabbare och snabbare.

"Wil-Wilhelm. Vera. Erik är död."