As if taking multiple pictures with carrying their bags, that they then gave to Alexander, wasn't bad enough, the trio then had to take a picture with every attending, as they introduced their selves and shook hands. Then, it was even more shoots with the Headmaster, taking different positions, turning different ways, finding better lighting. Perfect, it had to be perfect and natural all at once. But just as before, perfect and natural were not even remotely similar.

Vera walked in front of Wilhelm slightly, Erik slightly before her. The doors to the main hall opened, the chatter of the students of Hillerska got louder as their eyes set upon the royal family. Erik and August smiled , Vera had given a few waves, but after all the pictures, wasn't in the mood to be overly friendly. Wilhelm didn't even try, and Vera wished she could be like him. The Queen was extra hard on Vera, always making sure she'd been overly kind to others, never dropping her smile, faking it until the very end. For whatever reason, it was different for her then it had been for the boys. Yes, they still had things expect of them and followed strict guidance, but they weren't nearly as control and restricted as Vera was.

"Do you think they're looking at me or you more?" Vera whispered to Wilhelm as they sat down, a flashy smirk across her face. The pair turned to look back at a group of girls, all looking their way and clearly whispering about them.

Wilhelm looked her way with a half grin. "Maybe Erik."

"You're probably right." Vera nodded her head, looking forward again as the choir walked out upon the small steps. Felice, a girl Wilhelm age that they saw when they were young, lit up at the sight of him with a quick wave. He smiled back, giving his own wave. Felice then tried to wave at Vera, making the blonde look over her shoulder in confused.

"Oh my god, turn back around." August spoke quickly. "She's waving at you."

Vera then looked back in Felices direction, going to wave back but already found she'd looked away.

"Do you know her?" August asked the pair, leaning in between Wilhelm and Erik.

"Well, we-we went to the same Pre-School." Wilhelm nodded slightly.

"She's Poppe Ehrencrona's daughter, right?" Erik asked, looking at them.

"That's right." August exhaled deeply. "Felice Ehrencrona. I'm gonna marry her."

Vera gave a loud snort, getting a look of disbelief from the ones their mother sent along with them to the school. Vera put a hand over her mouth. "Sorry."

"Did I say something funny?" August asked, grinning slightly at her out burst.

"Just didn't expect you to say such a thing." Vera shook her head, face red in embarrassment at the looks of shame she had received from the pig like laugh. "She's your girlfriend?"

"Well, no. Not yet." August shook his head.

"You'll have to stop sleeping around if you're gonna marry her." Erik laughed in his direction.

August gave a chuckle. "The trick is to lay the foundation while they're still too insecure to object. Felice is modern nobility."

Vera rolled her eyes at the boyish, absolutely disgusting, comment. Erik had laugh, but Wilhelm was better then Erik was. He listened to Vera, he knew when ridiculous and disgusting things were said about girls because he'd seen and heard plenty about his sister.

The choir began to hum in the silent room, a boy with curly hair began to sing from the back. "Whatever happened to the funky race? A generation lost in peace-"

"Excuse me! Would you mind singing a bit louder?" a bright blonde boy yelled out from behind August, an arrogant and comedic smile across his face, making a few around him laugh as well. The Headmaster shhed then sternly, looking over toward the group.

"Let go off my hand and it will slip on the sand if you don't give me the chance to break down the walls of attitude. I asked nothing of you. Not even your gratitude." Vera found herself grinned when his voice grew louder, seemingly not letting the asshole behind them affect his lovely song. "Cause it takes a fool to remain sane. Oh, it takes a fool to remain sane. It takes a fool to remain sane. Every morning I would see her getting off the bus. The picture never drops, it's like a multicolored snapshot. Stuck in my brain, kept me sane. For a couple of years, as it drains my fears."

"Could you move in a little closer?" the photographer asked as the trio of sibling stood out infront of the school once again. Wilhelm bit his finger nails, Erik fixing the cuffs of his blazer. Vera looked around for any chance of a rescues mission being set in. Axel was good at that, he would usually swoop in and manage to get her out of situation like this one.

But Axel wasn't here. And maybe, in a way, Vera wasn't really either.

The three smiled for the camera before Erik looked their way. "We'll run away on three."

"What?" Wilhelm look his way.

"One, two, three!" Erik announced, grasping Vera's wrist as the trio took off in a sprint up the small hill, ignoring the shouts from the photographers to return.

"You'll do fine." Erik promised Vera, hugging her as they stood infront of her dorm. It happened to be before Wilhelm's, causing them all to stop their first. Erik shook her slightly as their body's swayed harshly. "They'll love you here. Just, you know, don't walk across the table and step in any mash potatoes."

"Don't make me stay." Vera begged her oldest brother. "I wanna go home."

"You'll love it." he promised her, planting a kiss to the top of her head. "Let me go so I can bring Wille to his room."

Vera sighed, letting him go. The red and white dress was crinkled along the front now, only in the slightest. "What if I get bad grades? You know the only reason I pass is because I cheat."

Erik always laughed at her. "Get a tutor. It's like extra credit, even if you do terrible. Trust me, i've been here. Please, don't forget to take your medicine."

With one final hug, he let her go and was off with Wille again. Vera was left alone, in her dorm room where she hadn't had to share with anyone like the others did. Alexander didn't unpack her bags, but had them staked close together in the corner to take up as little space as possible. Vera sat down on the bed, her shoes slipping from her feet and her knees pressed into her chest.

An exhale left her lips, finally feeling like she didn't have to suck in, didn't have to smile, didn't have to stand up straight. Now she could just be human for a second, breathing and shutting her eyes. The bag she'd taken from Alexander placed next to her, keeping it close to her the entire time, the Queens orders.

The Queens orders because she didn't want anyone else to know that her daughter had been on anti depressants.

•

kylie speaks

i know it's taking a little
bit for this book to get
good and juicy but i didn't
want to make the chapters
super long since the series
is only 6 episodes!!

Som om att ta flera bilder med att bära sina väskor, som de sedan gav till Alexander, inte var tillräckligt dåligt, måste trioen sedan ta en bild med varje deltagare, när de introducerade sig själva och skakade hand. Sedan var det ännu fler skott med rektor, tog olika positioner, vred olika sätt, hitta bättre belysning. Perfekt, det måste vara perfekt och naturligt på en gång. Men precis som tidigare var perfekta och naturliga inte ens på liknande sätt.

Vera gick framför Wilhelm något, Erik något före henne. Dörrarna till huvudsalen öppnades, pratningen av eleverna i Hillerska blev högre när deras ögon satt på kungafamiljen. Erik och August log, Vera hade gett några vågor, men efter alla bilder var det inte på humör att vara alltför vänlig. Wilhelm försökte inte ens, och Vera önskade att hon kunde vara som han. Drottningen var extra hård mot Vera, och såg alltid till att hon hade varit alltför snäll mot andra, aldrig tappat sitt leende, förfalskat det till slutet. Av någon anledning var det annorlunda för henne då det hade varit för pojkarna. Ja, de hade fortfarande saker att förvänta sig av dem och följde strikt vägledning, men de var inte nästan lika kontroll och begränsade som Vera var.

"Tror du att de tittar på mig eller dig mer?"Vera viskade till Wilhelm när de satte sig, ett prickigt smirk över hennes ansikte. Paret vände sig för att titta tillbaka på en grupp flickor, alla tittade sig och viskade tydligt om dem.

Wilhelm såg sig med ett halvt flin. "Kanske Erik."

"Du har förmodligen rätt."Vera nickade med huvudet och såg fram emot när kören gick ut på de små trappstegen. Felice, en tjej Wilhelm ålder som de såg när de var små, tände upp vid synen av honom med en snabb våg. Han log tillbaka och gav sin egen våg. Felice försökte sedan vinka mot Vera och fick den blonda att se över axeln förvirrad.

"Åh herregud, vänd dig tillbaka."Augusti talade snabbt. "Hon vinkar mot dig."

Vera såg sedan tillbaka i Felices riktning, gick tillbaka men fann redan att hon hade tittat bort.

"Känner du henne?"Augusti frågade paret och lutade sig mellan Wilhelm och Erik.

"Tja, vi-vi gick till samma förskola."Wilhelm nickade något.

"Hon är Poppe Ehrencronas dotter, eller hur?"Frågade Erik och tittade på dem.

"Det är rätt."Augusti utandas djupt. "Felice Ehrencrona. Jag ska gifta mig med henne."

Vera gav en hög snort och fick en titt på vantro från de som deras mor skickade med sig till skolan. Vera lade en hand över munnen. "Förlåt."

"Sade jag något roligt?"Frågade August och flirade lite mot henne.

"Förväntade dig bara inte att säga något sådant."Vera skakade på huvudet, ansiktet rött i förlägenhet för skamens utseende som hon hade fått från grisen som skratt. "Hon är din flickvän?"

"Tja, nej. Inte än."Augusti skakade på huvudet.

"Du måste sluta sova om du ska gifta dig med henne."Erik skrattade i hans riktning.

Augusti gav en skratta. "Tricket är att lägga grunden medan de fortfarande är för osäkra för att invända. Felice är modern adel."

Vera rullade ögonen på den pojkiga, helt motbjudande kommentaren. Erik skrattade, men Wilhelm var bättre än Erik var. Han lyssnade på Vera, han visste när löjliga och motbjudande saker sades om flickor eftersom han hade sett och hört mycket om sin syster.

Kören började brumma i det tysta rummet, en pojke med lockigt hår började sjunga bakifrån. "Vad som hände med det funky loppet? En generation förlorad i fred- "

"Ursäkta mig! Skulle du tänka dig att sjunga lite högre?"skrikt en ljus blond pojke bakom augusti, ett arrogant och komiskt leende över ansiktet, vilket fick några runt honom att skratta också. Rektoren skakade sedan hårt och tittade mot gruppen.

"Släpp av min hand så kommer den att glida på sanden om du inte ger mig chansen att bryta ner attitydens väggar. Jag frågade ingenting om dig. Inte ens din tacksamhet."Vera befann sig grinad när hans röst blev högre, till synes inte låta rövhålet bakom dem påverka hans vackra låt. "För det krävs en dåre att förbli förnuftig. Åh, det krävs en dåre att förbli förnuftig. Det krävs en dåre för att förbli förnuftig. Varje morgon såg jag henne gå ur bussen. Bilden tappar aldrig, det är som en mångfärgad ögonblicksbild. Fast i hjärnan, höll mig förnuftig. I ett par år, när det tappar min rädsla."

"Kan du flytta in lite närmare?"frågade fotografen när syskon trio stod ut framför skolan igen. Wilhelm bet fingernaglarna, Erik fixade manschetten på sin blazer. Vera såg sig omkring efter alla chanser att ett räddningsuppdrag skulle komma in. Axel var bra på det, han skulle vanligtvis svänga in och lyckas få henne ur situationen som den här.

Men Axel var inte här. Och kanske på ett sätt var Vera inte heller.

De tre log för kameran innan Erik såg sig. "Vi flyr på tre."

"Vad?"Wilhelm ser sin väg.

"En två tre!"Erik tillkännagav och grep om Veras handled när trioen tog fart i en sprint uppför den lilla kullen och ignorerade rop från fotograferna att återvända.

"Du kommer att göra det bra."Erik lovade Vera och kramade henne när de stod framför hennes sovsal. Det råkade vara före Wilhelm's, vilket fick dem alla att stoppa sin första. Erik skakade henne något när kroppen svängde hårt. "De kommer att älska dig här. Bara, du vet, gå inte över bordet och kliv in några potatismos."

"Låt mig inte stanna."Vera bad sin äldsta bror. "Jag vill gå hem."

"Du kommer att älska det."lovade han henne och planterade en kyss till toppen av hennes huvud. "Låt mig gå så att jag kan ta med Wille till hans rum."

Vera suckade och släppte honom. Den röda och vita klänningen skrynkliga längs framsidan nu, bara i det minsta. "Tänk om jag får dåliga betyg? Du vet att det enda skälet till att jag passerar är för att jag fuskar."

Erik skrattade alltid åt henne. "Få en handledare. Det är som extra kredit, även om du gör hemskt. Lita på mig, jag har varit här. Glöm inte att ta din medicin."

Med en sista kram släppte han henne och var borta med Wille igen. Vera lämnades ensam, i sitt sovsal där hon inte hade behövt dela med någon som de andra gjorde. Alexander packade inte upp sina väskor, men fick dem att stanna nära varandra i hörnet för att ta upp så lite utrymme som möjligt. Vera satte sig på sängen, hennes skor gled från hennes fötter och knäna pressade in i hennes bröst.

En utandning lämnade hennes läppar, äntligen kände att hon inte behövde suga in, inte behövde le, inte behövde stå upp rakt. Nu kan hon bara vara mänsklig en sekund, andas och stänga ögonen. Väskan som hon hade tagit från Alexander placerade bredvid henne och höll den nära henne hela tiden, beställer Queens.

Queens beordrar för att hon inte ville att någon annan skulle veta att hennes dotter hade varit på antidepressiva.

•

kylie talar

jag vet att det tar lite
lite för den här boken att få
bra och saftigt men det gjorde jag inte
vill göra kapitlen
super länge sedan serien
är bara 6 avsnitt!!